Nu kommer jag säkerligen att reta upp någon, men jag har rätt till min åsikt jag med:) Jo mer jag tänker på hur A4 mycket är, jo galnare blir jag. Jag lovar, jag går igång så in i bomben..
Det börjar redan när barnen är ganska nykläckta, då ska allt vara enligt vissa normer. Jag kan hålla med om att det är bra att kolla avvikande från normen just för att fånga upp saker tidigt. Men när det börjas med BVC kontroller, där alla i samma ålder ska kunna samma saker vill jag ifrågasätta. Att vara 2-3 år gammal och vägra hoppa jämfota ser jag inget farligt med. Det visar på egen vilja tycker jag, och det har de 2-3 åringarna. Så, dags för återbesök för att hoppa.
Synkontrollen vid 4 års ålder. Mitt yngre barn hade inga problem, medan min äldsta började grina i panik. Då hade maken förklarat att ärftlig synfel kunde finnas då Max började bli skelögd vid tre och ett halft års ålder, gnällde på ont i pannan och gick på saker. Men BVC tanten tyckte han bara var svår. Återbesök för synundersökning, då med mig med. Samma händer igen denna gången. Ungen får panik när han ska hålla för vänster öga för att kika med höger. Vi går där ifrån grinande båda två för att mitt barn är så svårt. Jag vet att något är fel med Max syn så jag ringer Teos BVC sköterska och förklarar symptomen, och hur vi blivit behandlade vid två tillfällen. Hon säger direkt att det måste kollas upp och skickar remiss. Efter besöket där har Max glasögon. Han är i princip blind på ena ögat (men kom ihåg att han bara är svår när han grinar för att han inte ser något) har brytningsfel, både inre och yttre på båda ögonen. Svårt barn det där! BVC tanten ringde hem efter ett par månader och bad om ursäkt, sen försvann hon från BVC.
Jag har ett barn som läste när han var tre och ett halvt, och ett barn som lärde sig att läsa i skolan. Vad är normalt här? Båda vill jag säga, det beror på barnet. Barnet som lärde sig läsa tidigt blev berömd av förskolepersonalen, för de hade minsann testat om det verkligen var så att han kunde läsa. Barnet som lärde sig läsa i ettan fick inte beröm för det skulle minsann läsas ett visst antal ord på en specifik tid. Jag trodde jag fick hjärtstillstånd när fröken berättade detta för oss. I ettan!!! Vid nästa utvecklingssamtal passerade han gränsen med 11 ord för mycket. Det var fortfarande inte bra nog, för nu hade matematiken blivit lidande. Jag fick mest ont i magen av det hela.. Sonen sitter med under dessa såkallade utvecklingssamtal, och jag lovar att de är helt annat än bra för hans utveckling. Han är mer ledsen än någon annan för att han inte är så snabb som normen..
Så vad jag lärt mig är att alla måste passa i A4 mallen, annars är det inte bra. Att inte ha något större intresse för SO och mattematik är verkligen inte bra. Men att vara som ett vandrande lexikon när det kommer till det som intresserar, dinosaurier, juratid och krita det är inte viktigt alls för vi ska bli precis samma när vi blir vuxna. Seriöst, är detta bra? Vad hände med uppmuntran för det som är bra, för att jobba på med det som är mindre bra?
Jag vet bara att jag skulle aldrig bli läkare, jag är en arbetare som struntade i gymnasiet och började jobba när jag var 15 år. Nu låter det som jag är fött före 2:a världskriget, men det är jag inte. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att plugga i 9 år efter grundskolan och bli full i skulder. Om det är så viktigt att alla följer normen, varför blir då någon tjuvar, ingenjörer, lärare medan andra blir frisörer, jobbar i bank, bokförare och annat. När man är vuxen är det tydligen ok med olika kunnskapsnivå, men som barn inte. Jag är nog inte riktig klok, för bara av att skriva detta är min vilopuls 120:)
Nej, skolan måste se till individen, just det som det står i någon lag och policy skolorna har. Jag tycker det spenderas för mycket tid på att krafsa ihop något som låter fint i stället för att fokusera på det som är viktigt. Få fram det bästa i varje individ!
Jag hoppas nu att någon lärare läser detta, för jag vill verkligen ha svar på om lärare bedöms på elevers prestationer redan från lågstadiet?
.JPG)
